LM-kurvan: Jämvikt på penningmarknaden

Efter denna lektion kommer du att förstå hur penningmarknaden fungerar, hur efterfrågan på pengar uppstår, hur LM-kurvan härleds samt vad som händer vid en likviditetsfälla.

Penningefterfrågan: Transaktioner och alternativkostnad

För att förstå jämvikten på penningmarknaden måste vi först förstå varför individer och företag vill hålla pengar (kontanter och banktillgodohavanden) i stället för att investera dem i räntebärande tillgångar som obligationer.

Efterfrågan på pengar drivs av två huvudsakliga motiv:

1. Transaktionsmotiv: Vi behöver pengar för att genomföra dagliga köp av varor och tjänster. Ju högre nationalinkomsten (Y) är, desto fler transaktioner görs i ekonomin och desto mer pengar vill folk hålla. Penningefterfrågan beror därför positivt på inkomsten Y.

2. Spekulationsmotiv och alternativkostnad: Att hålla pengar har ett pris – den ränta (i) som du går miste om genom att inte hålla räntebärande obligationer. Räntan utgör alltså alternativkostnaden för att hålla likvida medel. Ju högre räntan är, desto mindre pengar vill folk hålla i plånboken eller på lönekontot.

Den reella penningefterfrågan anvisas som (M/P)d och beskrivs av funktionen L(Y, i):

(M / P)d = L(Y, i)

där M är den nominella penningmängden, P är prisnivån, Y är den reella inkomsten och i är den nominella räntan.

Penningmarknadens jämvikt

Penningutbudet bestäms av centralbanken. Om vi antar att centralbanken fixerar det reella penningutbudet till en viss nivå (M/P), blir utbudskurvan helt vertikal i ett diagram med räntan (i) på den vertikala axeln och reell penningmängd på den horisontella axeln.

Penningmarknaden befinner sig i jämvikt när det reella penningutbudet är exakt lika med den reella penningefterfrågan:

M / P = L(Y, i)

Anpassningsmekanismen:

• Om räntan ligger över jämviktsräntan är efterfrågan på pengar lägre än utbudet. Människor har mer pengar än de vill ha och köper obligationer. Detta driver upp priset på obligationer och pressar ner räntan.
• Om räntan ligger under jämviktsräntan vill folk hålla mer pengar än vad som finns. De säljer obligationer för att få likviditet, vilket sänker obligationspriset och driver upp räntan till jämvikt.

Härledning av LM-kurvan

Förkortningen LM står för *Liquidity Preference – Money Supply* (Likviditetspreferens – Penningutbud). LM-kurvan visar alla kombinationer av nationalinkomst (Y) och ränta (i) där penningmarknaden är i jämvikt.

Hur härleder vi kurvan?

1. Anta att inkomsten stiger från Y1 till Y2.

2. Den högre inkomsten gör att efterfrågan på pengar ökar vid varje given ränta.

3. På penningmarknaden skapar detta ett överskottsefterfrågan på pengar, vilket pressar upp räntan från i1 till i2.

4. Om vi ritar in de två punkterna (Y1, i1) och (Y2, i2) i ett koordinatsystem med Y på x-axeln och i på y-axeln och binder samman dem, får vi en uppåtlutande LM-kurva.

Slutsats: LM-kurvan lutar uppåt eftersom en högre inkomst ökar penningefterfrågan, vilket kräver en högre ränta för att återställa jämvikten på penningmarknaden.

Likviditetsfällan och centralbankens styrränta

Vad händer när räntan närmar sig noll?

När räntan är extremt låg (eller vid den så kallade effektiva nedre gränsen, ZLB – *Zero Lower Bound*), uppstår en likviditetsfälla. Vid en ränta nära noll har folk ingen anledning att hålla obligationer i stället för pengar, eftersom alternativkostnaden för att hålla likviditet är nästan noll. Pengar och obligationer blir perfekta substitut.

I en likviditetsfälla är penningefterfrågan oändligt elastisk med avseende på räntan. Om centralbanken trycker mer pengar absorberas dessa av hushållen utan att räntan faller ytterligare. LM-kurvan blir helt horisontell vid nollräntan.

Modern styrräntemodell:

I modern makroekonomi bestämmer centralbanker ofta styrräntan direkt i stället för att fixera penningmängden. Centralbanken anpassar då penningutbudet automatiskt för att hålla sin valda målränta. I ett sådant ramverk ritas LM-kurvan som en horisontell linje vid centralbankens angivna räntenivå.