Periodiseringar: Interimskonton

Efter lektionen kommer du att kunna identifiera, beräkna och bokföra de fyra typerna av interimskonton (förutbetalda kostnader, upplupna kostnader, förutbetalda intäkter och upplupna intäkter) för att säkerställa att företagets resultat- och balansräkning ger en rättvisande bild.

Varför periodiserar vi? Matchningsprincipen

I den löpande bokföringen registreras affärshändelser ofta när en faktura erhålls eller när en betalning genomförs. Betalningstidpunkten sammanfaller dock sällan exakt med den period då resursen faktiskt förbrukas eller då intäkten intjänas.

För att ge en rättvisande bild av ett företags resultat och ställning tillämpas periodiseringsprincipen och matchningsprincipen vid räkenskapsårets slut. Matchningsprincipen innebär att intäkter och de kostnader som krävs för att generera intäkterna ska matchas mot varandra under samma räkenskapsperiod.

Om ett företag exempelvis betalar en hel årsyhyra i december år 1, avser 11/12 av hyran egentligen år 2. Om hela beloppet skulle belasta år 1 blir resultaträkningen för år 1 missvisande låg och för år 2 missvisande hög. För att korrigera detta görs periodiseringar vid bokslutet med hjälp av interimskonton.

De fyra interimskontona och Interimfordringar

Interimskonton är samlingsnamnet för tillfälliga konton i balansräkningen som används vid bokslutet för att flytta intäkter och kostnader till rätt period. Man delar in dem i två huvudgrupper: Interimfordringar (tillgångar) och Interimsskulder (skulder).

Interimfordringar placeras i kontoklass 1 (ofta konto 1700–1790) och består av två typer:

1. Förutbetalda kostnader: Företaget har redan betalat eller fått faktura för en resurs, men resursen kommer att förbrukas under nästa räkenskapsår (t.ex. förskottshyra, försäkringar, licenser).

2. Upplupna intäkter: Företaget har levererat en vara eller tjänst under året (intäkten är intjänad), men kunden har ännu inte fakturerats eller betalat vid årets slut (t.ex. ännu ej fakturerade konsulttimmar).

Kort minnesregel för interimfordringar: Betalat eller utfört i år, men hör helt eller delvis till nästa år (eller ska faktureras nästa år).

Interimsskulder: Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter

Den andra huvudgruppen är Interimsskulder, som återfinns i kontoklass 2 (ofta konto 2900–2990). Dessa utgör förpliktelser gentemot framtiden och bestämmer att ett värde måste redovisas som skuld vid bokslutet.

Interimsskulder består av:

1. Upplupna kostnader: Företaget har förbrukat en resurs under räkenskapsåret, men fakturan har ännu inte kommit eller betalats vid årets slut (t.ex. decemberel, upplupna löner, semesterersättning eller beräknad ränta).

2. Förutbetalda intäkter: Företaget har erhållit betalning eller ställt ut en faktura i förskott för varor eller tjänster som kommer att levereras eller utföras först nästa räkenskapsår (t.ex. förskottsfakturerade prenumerationer eller serviceavtal).

Vid bokslutet krediteras interimsskuldskontot (29xx) medan ett lämpligt kostnads- eller intäktskonto debiteras/krediteras i resultaträkningen.

Återföring av interimskonton i det nya räkenskapsåret

När bokslutet är genomfört och det nya räkenskapsåret (år 2) inleds ligger interimsposterna kvar i balansräkningen. För att inte dubbelbokföra kostnader eller intäkter när de faktiska leverantörsfakturorna eller kundinbetalningarna registreras under år 2 måste interimsposterna återföras.

Det finns två vanliga sätt att hantera återföringen på:

1. Återföring den 1 januari: Man vänder på hela bokslutsbokföringen den första dagen i det nya räkenskapsåret. Kostnaden/intäkten hamnar då som ett minusbelopp på resultatkontot år 2, vilket kvittas automatiskt när den faktiska fakturan bokförs senare under året.

2. Återföring i samband med fakturering/betalning: Man låter interimskontot ligga kvar tills den faktiska fakturan kommer under år 2 och bokför då bort interimskontot direkt mot leverantörsskulden eller banken.

Genom återföringen säkerställs att endast den andel som faktiskt hör till år 2 belastar eller tillgodoräknas år 2.