Immateriella och finansiella tillgångar

Efter denna lektion kommer du att förstå kriterierna för när immateriella tillgångar får aktiveras i balansräkningen samt hur finansiella tillgångar värderas och nedskrivs enligt god redovisningssed.

Immateriella tillgångar – Grundläggande begrepp och kriterier

En immateriell tillgång definieras inom extern redovisning som en identifierbar, icke-monetär tillgång utan fysisk substans. Vanliga exempel inkluderar patent, licenser, varumärken, kundregister och internt utvecklad programvara.

För att en immateriell post överhuvudtaget ska få redovisas som en tillgång i balansräkningen (aktiveras) krävs att tre grundläggande villkor är uppfyllda:

1. Identifierbarhet: Tillgången ska vara avskiljbar (går att sälja, överlåta eller licensiera separat) eller uppkomma ur avtalsenliga eller andra juridiska rättigheter.

2. Bestämmande inflytande (Kontroll): Företaget ska ha makt att erhålla de framtida ekonomiska fördelarna från tillgången och kunna begränsa andras tillgång till dessa fördelar.

3. Framtida ekonomiska fördelar: Det ska vara sannolikt att tillgången genererar framtida ekonomiska intäkter eller kostnadsbesparingar för företaget.

Utöver dessa krävs även att anskaffningsvärdet kan beräknas på ett tillförlitligt sätt.

Ett viktigt skiljelinje går mellan *förvärvade* immateriella tillgångar (köpta utifrån) och *internt upparbetade* immateriella tillgångar (utvecklade i egen regi). Förvärvade immateriella tillgångar aktiveras nästan alltid till sitt anskaffningsvärde (inköpspris plus direkt hänförbara installatons- och iordningställandekostnader). För internt upparbetade tillgångar gäller däremot betydligt strängare regler på grund av svårigheten att skilja löpande driftskostnader från framtida tillgångsvärden.

Forskning och utveckling (FoU) samt Aktiveringsmodellen

När ett företag utvecklar en immateriell tillgång i egen regi (t.ex. en ny mjukvaruplattform) måste processen delas upp i två faser: forskningsfasen och utvecklingsfasen.

Forskningsfasen:

Forskning omfattar originella och planerade undersökningar i syfte att uppnå ny vetenskaplig eller teknisk insikt. *Regel:* Utgifter i forskningsfasen får ALDRIG aktiveras i balansräkningen. De ska alltid kostnadsföras omedelbart i resultaträkningen när de uppstår.

Utvecklingsfasen:

Utveckling är tillämpning av forskningsresultat för att skapa en ny eller avsevärt förbättrad produkt, process eller system före kommersiell produktion. Utgifter här får aktiveras om samtliga strikta utvecklingskriterier uppfylls (bland annat teknisk färdigställandegrad, avsikt och förmåga att slutföra samt påvisbar framtida marknad/nytta).

K3 vs K2 (Svenskt regelverk):

• I K3 finns en valmöjlighet för internt upparbetade immateriella tillgångar: Företaget kan välja *Kostnadsföringsmodellen* (kostnadsföra allt FoU-arbete) eller *Aktiveringsmodellen* (aktivera utvecklingsutgifter som uppfyller kriterierna).
• I K2 gäller försiktighetsprincipen strikt: Internt upparbetade immateriella tillgångar får *inte* aktiveras alls utan måste kostnadsföras.

Goodwill och Nedskrivning (Impairment)

Goodwills uppkomst och särställning:

Goodwill uppstår endast vid företagsförvärv (extern köpt goodwill). Det beräknas som:

Goodwill = Köpeskilling − Netto av verkligt värde på identifierbara tillgångar och skulder

Egenupparbetad goodwill får *aldrig* redovisas i balansräkningen.

Avskrivning och Nedskrivningsprövning:

• Enligt K3 avskrivs goodwill linjärt över dess nyttjandeperiod (ofta 5 år, men kan vara längre om det motiveras, dock max 20 år).
• Enligt IFRS avskrivs goodwill inte alls, utan prövas istället årligen för nedskrivningsbehov (*impairment test*).

Principen för nedskrivning (Alla tillgångar):

Om det finns en indikation på att en tillgång fallit i värde måste företag beräkna tillgångens återvinningsvärde.

• Återvinningsvärdet är det *högsta* av nettoförsäljningsvärdet (vad tillgången kan säljas för minus försäljningskostnader) och nyttjandevärdet (nuvärdet av framtida kassaflöden som tillgången väntas generera i verksamheten).
• Om det redovisade värdet överstiger återvinningsvärdet måste tillgången omedelbart skrivas ned till återvinningsvärdet via resultaträkningen:

Nedskrivning = Redovisat värde − Återvinningsvärde

Finansiella anläggningstillgångar och deras värdering

Finansiella anläggningstillgångar är långfristiga finansiella placeringar som avses innehas stadigvarande (normalt mer än ett år). Exempel är:

• Andelar i dotterbolag och intressebolag
• Långfristiga värdepappersinnehav (t.ex. aktier eller obligationer)
• Långfristiga fordringar (t.ex. utlånade pengar till koncernbolag)

Värderingsprinciper:

1. Huvudregel (Anskaffningsvärdemodellen):

Finansiella anläggningstillgångar tas ursprungligen upp till sitt anskaffningsvärde (inköpspris plus direkt hänförbara transaktionskostnader som courtage).

2. Lägsta värdets princip (LVP) & Nedskrivningar:

Till skillnad från materiella tillgångar skrivs finansiella tillgångar normalt inte av löpande. Istället tillämpas nedskrivningsregler. Om tillgångens värde på balansdagen understiger anskaffningsvärdet gäller:

• Om värdenedgången bedöms vara bestående, MÅSTE tillgången skrivas ned till sitt lägre verkliga värde/återvinningsvärde.
• Om skälen för en tidigare nedskrivning upphör, ska nedskrivningen återföras (uppskrivning tillbaka upp till högst det ursprungliga anskaffningsvärdet).

3. Värdering till verkligt värde (Alternativregel i K3/IFRS):

Vissa finansiella instrument kan/skall värderas till verkligt värde (marknadsvärde) med värdeförändringar direkt i resultaträkningen eller i övrigt totalresultat.