Teknologisk utveckling och tillväxtpolitik

Efter denna lektion kommer du att kunna analysera hur teknologisk utveckling skapar långsiktig tillväxt per capita, förklara begreppet totalfaktorproduktivitet (TFP) och utvärdera ekonomisk-politiska åtgärder för forskning och humankapital.

Solow-modellen och begränsningen hos realkapital

I grundläggande tillväxtteori (t.ex. Solow-modellen) beskrivs ett lands produktion genom en produktionsfunktion där BNP (Y) beror på mängden realkapital (K) och arbete (L). Om vi ökar mängden realkapital per arbetare (k = K/L) ökar produktionen per arbetare (y = Y/L).

Men realkapital drabbas av avtagande marginalavkastning. Det innebär att varje extra enhet kapital ger ett allt mindre tillskott till produktionen. Dessutom krävs det alltmer kapital för att ersätta det som slits ut (avskrivningar).

Slutsatsen från den klassiska modellen är slående: Kapitalackumulering ensam kan inte skapa uthållig tillväxt per capita på lång sikt. Om ingenting annat förändras hamnar ekonomin i ett så kallat *stationärt tillstånd* (steady state) där produktionen per capita slutar växa.

För att förklara varför länder har haft kontinuerlig tillväxt per capita under de senaste tvåhundra åren måste vi föra in teknologisk utveckling. Ny teknik gör att samma mängd kapital och arbete kan producera mer varor och tjänster, vilket skiftar hela produktionsfunktionen uppåt.

Tillväxträkenskap och Totalfaktorproduktivitet (TFP)

Hur vet vi hur mycket av ett lands tillväxt som beror på kapital, arbete respektive ny teknik? För att svara på det använder nationalekonomer tillväxträkenskap (growth accounting), en metod utvecklad av Robert Solow.

Med utgångspunkt i en Cobb-Douglas-produktionsfunktion:

Y = A × K^α × L^(1−α)

där *A* representerar teknologinivån och *α* är kapitalets inkomstandel, kan vi dela upp tillväxten i BNP till tre komponenter:

1. Tillväxt i realkapital (K)

2. Tillväxt i arbetskraft (L)

3. Tillväxt i Totalfaktorproduktivitet (TFP), vilket motsvarar förändringen i *A*.

Formeln för tillväxträkenskap skrivs:

ΔY / Y = ΔA / A + α(ΔK / K) + (1 − α)(ΔL / L)

Eftersom TFP (ΔA/A) inte kan mätas direkt beräknas det som en residual: den del av BNP-tillväxten som inte kan förklaras av ökningar i kapital och arbete. Detta kallas ofta för Solow-residualen. TFP speglar inte bara ren forskning utan även organisatorisk effektivitet, utbildningsnivå och institutionernas kvalitet.

Endogen tillväxtteori och kunskapens egenskaper

I Solow-modellen antogs den teknologiska utvecklingen vara *exogen* – den skedde utanför modellen likt ett 'regn från ovan'. Under 1980- och 1990-talen utvecklades endogen tillväxtteori (bland annat av Paul Romer) för att förklara *varför* och *hur* ny teknik uppstår i en ekonomi.

Kärnan i endogen tillväxtteori är synen på kunskap och idéer. Fysiskt kapital är rivaliserande (om du använder en svarv kan ingen annan använda samma svarv samtidigt). Idéer, ritningar och mjukvara är däremot icke-rivaliserande – en ny produktionsmetod eller ett kodavsnitt kan användas av obegränsat antal personer samtidigt utan att förbrukas.

Dessutom leder investeringar i utbildning och kunskap till humankapital. Humankapital ökar inte bara individens egen produktivitet utan skapar även positiva spridningseffekter (*spillovers*) till resten av samhället. Eftersom kunskap är icke-rivaliserande och har positiva spridningseffekter drabbas idébaserad tillväxt inte av avtagande marginalavkastning på samma sätt som fysiskt kapital.

Tillväxtpolitik: Hur staten stimulerar innovation

Eftersom ny kunskap genererar positiva externa effekter (andra företag kan lära sig av och kopiera innovatören) kommer den privata marknaden att underinvestera i forskning och utveckling (FoU) om staten inte ingriper. Företaget som bär utvecklingskostnaden får inte hela den samhällsekonomiska vinsten.

För att lösa denna marknadsmisslyckande använder tillväxtpolitiska beslutsfattare fyra huvudsakliga instrument:

1. Patent och immaterialrätt: Ger innovatören ett tillfälligt monopol att utnyttja sin idé. Det skapar drivkraft att investera, men innebär en avvägning eftersom monopolet tillfälligt begränsar spridningen.

2. Statliga FoU-subventioner och skatteavdrag: Sänker kostnaden för privata företag att bedriva forskning.

3. Direktfinansiering av grundforskning: Universitet och forskningsinstitut utför grundforskning som marknaden ofta inte finansierar självmant.

4. Investering i utbildning (Humankapital): En välutbildad befolkning ökar förmågan att både skapa ny teknik och ta till sig befintlig teknik.